London, en stad fylld av inspiration?

London ska helst upplevas på hösten har jag fått höra. Men att åka till London på hösten, har jag märkt, innebär en hel del kyla när The Sun har gått Down så att säga. Det är mycket grått, förutom de vackra byggnaderna som inte tycks ta någon som helst skada av den kraftigt påtryckande trafiken. Gatorna är aldrig tomma; taxis, sportbilar, dubbeldäckare och ytterligare två gånger av de alla tre och därefter en tramsig fiat.
Man kan tro att en Underground får trafiken en minskas lite grann. Det tror jag med. Men av 14 miljoner (med Londons utkant) orkar inte alla pendla. Tydligen pendlar kring 1,3 miljoner (enligt The metro) mer än en timme om dagen, inom London. Det kan också betyda att många av dem som bor inne i London och har mindre än en timmes pendlingstid pendlar. Mycket trafik är det iallafall!

Problemet med att åka iväg med sina föräldrar är att man inte riktigt drar sig till klubbar, för hur kul är dem med mamma hängandes i baren? Så The Dancing Shoes fick bli Walking Boots istället. Dock såg vi "Queen - We Will Rock You" - musikalen och dom looked pretty good on the dancefloor. Sjöng bra gjorde de också. Men Ben Elton kunde dock hittat en roligare story, eller mer relevant för Queen i sig.

Puberna i London är dock bäst i särklass. En stämning lik denna kan du nog inte hitta i många andra nationer(jag har hört att Dublin,Irland ska vara bra dock). På ett ställe hittade vi Timothy's Lager, nåt sådär. Den handpumpades och smakade..Mardy Bum. Nä, men god var den faktiskt inte. Men trots den dåliga smaken de erbjuder har de full koll på åldern i London. Varenda pub bad om mitt ID-kort och eftersom lillbror har mitt gamla så blev det lite svårt faktiskt. Så det slutade med att vi stod utomhus vid en pub, jag och pater noster gick in och handlade, medan lille och mamms stod utanför och väntade på att få smaka.
Trots den stränga ID-kollen får jag erkänna att det finns en viss Romance hos de Londonesiska pubarna!

Slutligen var vi självfallet på the modern Art Tate museum eller vad det heter. Doris Salcedo ställde ut i Turbine Hall(ni vet den typ 400m långa). Har man aldrig sett en spricka i golvet kan en 400m lång spricka vara otroligt fascinerande. Men att den skulle spegla orättvisorna mellan svarta/vita, män/kvinnor, många andra orättvisor kändes mest som falska hittepåramsor kring San Francisco. Kul hade vi iallafall. Ska försöka ladda upp bilder på den enorma 'cracken'.

Sen tog vi taxi hem en kväll och där står faktiskt "Red Light Indicates Doors Are Secured". Arctic Monkeys och jag får kanske inspiration från samma stad.
Och jag kan absolut tänka mig London säga;
"Whatever People Say I Am, That's What I'm Not"

En låt man inte kan få ur huvudet under sitt resande kring underjorden är dock,
Jam - Going Underground

Tack London, för denna gången. Jag hoppas att vi ses igen, så tar jag med mig en kompis eller två.

" I <3
Doris"