En annan tanke

Med tanke på mitt stadie, borde dett hamna hos "the horde". Men jag känner att detta på något vis är ett seriöst inlägg, väldigt seriöst. Så du som enstaka läsare får ha översyn med förekommande grammatiska och vokabulära fel. även satsfel

Ikväll berättade en av mina väldigt nära vänner att hans mamma har fått bröstcancer. Hon är illa däran och därför ringde hans styvpappa honom idag för att be honom att så snabbt som möjligt ta sig till Schweiz där mamman ligger inne på sjukhus. Kan du tänka dig att vara med om detta?

Inte jag.

Att min mamma alltid finns där för mig, är en självklarhet. Det skulle kvitta vare sig jag bodde ensam i Peru eller bodde med någon borta på möllan, eller bara hemma. Jag vet att min mamma finns där för mig, i vått och torrt, vilka problem jag än har. Men att min mamma helt plötsligt skulle behöva mig, att jag måste finnas där för hennes skull, eller att hon plötsligt inte skulle finnas där som stöd för mig. Det är helt otänkbart.
Jag inser nu att något jag måste lära mig, är att uppskatta min mamma. Du också, hur ofta säger du till din mamma att du älskar henne? Jag har sagt det en gång. Det är på tok för många gånger för lite.

Jag har på vägen hem haft tid på mig att tänka ordentligt. Mamma är helt fantastiskt.
Detta är jobbigt att skriva. Att gräva så djupt, och bara fläka ut det. Jag menar, jag älskar min mamma. Självklart! Det gör väl alla? eller gör dem?
Det finns så många situationer d'r barn tvingas växa upp utan sin mamma, där barn skadas av sina föräldrar i allmänhet.
Men så är vi också en majoritet, iallafall i Sverige, som inte har denna oturen. Vi har båda våra föräldrar i livet, som ett stöd när vi faller. Men vi bortser från detta som ett speciellt faktum. Vi ser det som en självklarhet. Nu när vi har nått en så pass mogen ålder är det dags för oss att inse att de inte alltid kommer att finnas där för oss, som en given pelare. En dag kommer de att dö, och då står vi där, hjälplösa och undrar; vem ska jag på middag till på söndag? Vem ska jag nu ringa varje morgon? Var är mamma? Var är pappa?

Jag förstår nu en annan väldigt god väns stora problem med dödsångest. Detta är riktigt jobbiga tankegångar.!

Men iallafall, till min berikade mängd läsare... Tänk på detta, försök uppskatta och framför allt uppvakta era föräldrar lite mer. Jag själv hade som nyårslöfte att jag ska överraska min mamma en gång i månaden med en uppskattning! Jag lever än starkare på detta löfte nu. Innan mamma inte finns där för att uppvaktas, uppskattas, finnas som min och min enda mamma!

Jag älskar dem, mina föräldrar. Över allt annat!